Jag och mitt företag -En situation jag minns!Karin Eriksson

Sent en lördagkväll ringde telefonen och jag fick ett samtal från en veterinär bosatt i Amman i Jordanien. Han beställde 1000 dräktiga kvigor för leverans så snart som möjligt. Jag hade precis kommit fram till vårt sommarhus på Ulvön utanför Övik, och skulle ha en veckas semester. Jag sa att han fick återkomma, men tänkte själv, att detta går nog inte att genomföra. När jag kom hem fortsatte han envist och jag var mycket tveksam, men fick till slut order om att resa ner och se gården och möta beställaren på plats. Jag köpte biljett och fick reda på att jag kunde lösa visum på flygplatsen i Amman, bara jag hade landets valuta. Klockan två på natten möttes jag av veterinären och kom till ett hotell.


Jag blev väl mottagen och fick se hela företaget, som var mycket imponerande, med olika ben att stå på, mjölkproduktion, mejerianläggning, äggproduktion plasttillverkning och tillverkning av färg för hus och bilar mm. Jag har aldrig sett något liknande och allt mycket välskött.  När avresedagen närmade sig skulle jag diskutera pris och möjlighet att skicka kvigor till Jordanien. Jag träffade ägaren på hans fina kontor, ett imponerande stort blankt skrivbord med hans namn på en guldskylt. Jag kände mig ganska liten, men vi hade haft god kontakt, och jag märkte han kände att jag hade god kunskap om djur. Han hade fått ett preliminärt pris tidigare.


Jag behövde inte ta upp kontraktet jag hade med mig, jag fick i stället besked om att återkomma med ett lägre pris. Priset var väl tilltaget, eftersom det fortfarande inte var riktigt klart hur transporten skulle gå till, och om det skulle finnas tillräckligt med kvigor att, jag ville egentligen inte göra detta eftersom det var ett för stort arbete.
Jag reste hem med många minnen och bestämde mig för att jag hade upplevt så mycket, att jag inte brydde mig om denna affär. Jag tackade bara för senast via ett mail.
Fjorton dagar senare kom en bekräftelse på affären och då var jag ju tvungen att få allt att klaffa.


Utan att jag visste det hade jag använd rätt taktik, att inte vara intresserad, och det gjorde att de accepterade priset fullt ut. Den 5 mars 2003 gick den första båten med kvigor till Jordanien och allt klaffade efter ett enormt arbete. Allt gick bra, men jag lovade mig själv att aldrig göra om den proceduren igen. Eftersom jag glömmer så fort så har jag efter denna första gång skickat två båtar ytterligare till Jordanien. Det har lärt mig mycket och efter dessa erfarenheter så tycker jag att mycket är en barnlek och jag har också lärt mig mycket om andra affärskulturer.

Karin Eriksson

Här kan ni läsa mer om mig »